"Du är schysst mot mig. Jag är schysst mot dig. Bra? Bra."

Det här är Alen. Han är en hederlig kille med ett hjärta av guld och lite kort stubin - men ingen ska kunna säga om honom att han är långsint. Får han bara klippa till så blir han snart vänlig igen, och jag tror att han är tillräckligt manschauvinistisk för att inte slå någon som är mindre än han själv. Det är lätt gjort. Han är stor som ett hus. Han och Pet har ihop det och ska snart ha en valp. Det ska bli spännande. Alen är så där plågsamt praktiskt begåvad och kompetent att man får lite panik när man umgås med honom - han är den sorts man som får familjefäder att låtsas som om de inte är hemma när hantverkaren kommer. "Jaha. Jaha. Det ser ju lite snett ut. Måste ha fuktskydd här. Kan inte använda den sorten. Håller ett halvår. Max. Mögel direkt." Ganska snart börjar volvokarlar flacka med blicken och stamma, men Alen fortsätter med sina enstaviga uttalanden tills han piskat in dem i ett hörn och han får bygga om och bygga rätt. Han och Punk har en hel del gemensamt, och är naturligtvis homies också. Ler och Långhalm, som man säger. De tar sig an problem i bekantskapskretsen, ställer sig och nickar ihop och kommer med kommentarer bestående av ett eller två ord ihop tills de plötsligt brister ut i aktion och problemet blir avhjälpt.
"Måste städa ur skiten."
"Jo."
"..."
"..."
"Bäst att ta plåten först."
"Jo. Kanske byta träet också."
"Jupp."
"..."
"..."
Sedan tar de en bärsa. Fin, manlig gemenskap.