"Asså va? Vad jag betalar på lägenheten i månaden? Asså nä det är ju en bostadsrätt liksom."
Michaela fick allt - utseende, någon annans pengar, någon annans namn att droppa på folk. Både pappa bankdirektör och broder affärsman skämmer bort kräket så att hon nu mera knappt går att ha bland folk. Hennes vänner är antingen enfaldiga eller slickar hennes pappas/brorsas stjärt eller både och, de umgås sällan med henne för hennes egen skull och det märker hon liksom någonstans, trots partyspäckade resor till St Tropez på pappas räkning. Det är väl därför hon vill diskutera saker och ting med mig, antar jag, för det passar inte in med existensiella frågor på det kokainsnörvlande Club Pucko. Tyvärr är hon inte så bekant med världen, lillan, så det hela kan bli lite surrealistiskt ibland.
Michaela detjar uteslutande stureplansfejjor, vilka aldrig kan bli mer än bleka kopior av hennes bror, så Michaela kommer aldrig att bli lycklig. Dessbättre kommer pappa och brorsan fortsätta att ta hand om hennes konton och ge henne månadspeng, så att hon kan fortsätta låtsas att hon är "företagare" medan hon småbloggar om stureplanshappenings för stureplanshoror. Den namnlösa ångesten går oftast att shoppa bort - det har vi lärt oss av den populära teveserien "Knull och staden". Ingen anledning att oroa sig för Michaela, inte.